Ingen har väl kunnat undgå rubrikerna om SOS Alarm, nekade ambulanser och ”Emil-fallet”.Kvällstidningar har ”granskat” ambulanssjukvården, har uppmanat missnöjda att ta kontakt med tidningen för att berätta sin historia. Hjärtskärande berättelser har publicerats, om personer som kommit till skada/avlidit på grund av att de inte fått en ambulans i tid.
Jag har läst många artiklar om detta ärende, varje gång med blandade känslor.
Under många år hade vi på min arbetsplats ett avtal med SOS Alarm. Detta innebar att vi tillhandahöll tjänsten Högre Medicinsk Kompetens, HMK. När larmoperatörerna behövde hjälp med den medicinska bedömningen, prioritering/omprioritering eller stötte på andra problem kopplades ärendet över till oss på Sjukvårdsrådgivningen.
Uppgiften att bistå SOS var schemalagd, de hade egen linje in. När ett samtal kom in på den linjen, skulle vi snabbt avsluta det samtal vi höll på med, för att inom fyra signaler besvarar uppringningen från SOS. Vi fick lära oss att göra toalettbesök med öppen dörr – vi måste ju höra telefonen!
Vi fick en kort rapport från operatören och sedan tog vi över samtalet. Ofta var samtalen av samma karaktär som de vi har på rådgivningen, barn med hög feber, någon hade ramlat, ont i magen och ångest/oro. Många samtal resulterade i egenvårdråd eller annat transportsätt till sjukvården. En del personer hade ring 112 eftersom det var så lång kö till oss.
Men så fanns där de knepiga fallen, där vi skulle försöka utröna om det fanns ett behov av ambulans. Och det är inte alltid så glasklart! Visst, patienten behövde komma till vården, men kanske på ett annat sätt än i ambulans. Personerna som ringde in kunde ibland anföra andra skäl än de rent medicinska. ”Jag har alltid betalat skatt”, ”Har inga pengar till taxi”, ” Vet att det går snabbare på akuten om jag får en ambulans”.
Ibland höll vi kontakt med patient/anhöriga under tiden som ambulansen var på väg. HLR via telefon när ambulansen har 15 mil att köra år inget drömscenario.
Västerbotten och Norrbotten är vidsträckta län. Stora ytor men inte så många människor. Ett enda ambulansuppdrag kan ta timmar. Så det gäller att använda resurserna rätt. Skickade vi en ambulans i ”onödan” ,var det inte ovanligt att vi fick en avvikelse från ambulansen. Ibland kändes det som att hur jag än gjorde var någon missnöjd. Och visst gnagde ibland oron när man hade avstyrt ett ambulansärende. Tänk om det var något annat ...
Nu är vårt avtal med SOS uppsagt och det är inget jag kommer att sakna. SOS bygger upp en egen organisation med sjuksköterskor. Det kommer att bildas fyra medicinska specialistcentra. Tanken var att ett av dessa centra skulle ligga i Skellefteå, Västerbotten. Men det visar sig att SOS ej lyckas rekrytera tillräckligt många sjuksköterskor. Orsaken till den misslyckade rekryteringen framgår inte. För få sökande? För få kompetenta sökande? Arbetstider? Lönerna? ”Emil-fallet”?
Nu gör SOS ett nytt försök genom att förlägga centrat till Östersund, de verkar ha förhoppningar om att det är lättare att rekrytera där.
Visst har jag avstyrt många ambulansbeställningar, jag har väl haft tur – vad jag vet har det aldrig varit till men för någon. Och nej, jag skulle aldrig vilja jobba som SOS-sköterska?
”Om du hör något som galopperar utanför ditt fönster, så är det med stor sannolikhet en häst, MEN det skulle kunna vara en zebra ...”
- Lasse Håkansson, anestesiläkare, Västerbottens läns landsting