Kära läsare ... länge sedan sist!! Ett nytt år har hunnit infinna sig och sakta, sakta kommer ljuset tillbaka.
Jag har haft några kämpiga månader med sjukhusvistelser i omgångar. Min sjukdom, min ständiga följeslagare har visat sitt fula tryne igen.
Det började veckan före jul, luften ville inte räcka till. Jag stånkade som ett lokomotiv efter att ha rastat hunden, benen kändes som klumpar när jag skulle uppför trappan och det var omöjligt att prata en hel mening utan att kippa efter luft.
Något var helt uppenbart fel. När jag inte orkade klä julgranen gav jag upp och sökte akut. Vätska i lungsäcken visade sig vara orsaken. In med ett dränage och totalt tappades det ut ca 2,5 liter. Vilken befrielse!! Fick åka hem kl 16:30 på julafton.
I mitten av januari var det dax igen. Nu vara det magens tur att krångla. Den bara "la av", stod helt stilla. Uppblåst som jag vore i 9:e månaden, illamående och kräkningar. Fy vad det var jobbigt! Sond, fasta, dropp, passageröntgen, kirurgkonsult, vätskedrivande, stödstrumpor. Jag blev så otroligt svullen i kroppen/benen, såg ut som Barbamamma. Det sprutades Furix, men effekten var ganska måttlig. Sjukgymnasten jobbade med mina svullna ben, tvingade in dem i vad som kan liknas vid tvångströjor – men det fungerade till slut.
Sonden blev jag av med efter några dygn, föredrog att kräkas istället. Kunde inte borsta tänderna utan att kräkreflexen slog till. Hängde över tvättstället och mådde pest. Dagarna flöt ihop, väggarna började krypa närmare, orkade varken läsa eller se på TV. Tänkte att här lär man väl utveckla en psykos.
Påbörjade en ny omgång cytostikabehandling, med vad det innebär.
Men efter två veckor så började det så sakta vända, jag kunde äta lite. Slapp dropp på dagarna, började känna mig otroligt rastlös. Längtade hem till maken och hunden. Då kom de räddande änglarna in i mitt liv, Avancerad Hemsjukvård (AHS). Fast när jag första gången fick förslag på att de skulle bistå mig tvekade jag. Kändes tufft, skulle jag ha palliativ vård i hemmet???
Nu har jag varit hemma en vecka. Mår bättre och bättre, även om jag inte får i mig tillräckligt med mat ännu, minskar i vikt från dag till dag. Får näringsdropp på nätterna, vilket fungerar alldeles utmärkt. AHS kommer på kvällen och kopplar på och så är de tillbaka vid 10-tiden och tar bort det. Deras arbetsterapeut har varit här med hjälpmedel. Får bland annat låna en manick som höjer huvudändan på sängen.
Jag har insett att jag måste släppa mitt kontrollbehov och kunna vila tryggt i andras vård. Det tar för mycket energi att alltid vara på sin vakt.
Är otroligt nöjd med den vård som erbjuds, känner mig trygg. Hjälpen är bara ett telefonsamtal bort.
Dessutom är jag så tacksam för att mina vänner finns, de muntrar upp med telefonsamtal, mail och SMS.
En sak lär man sig när man är sjuk och det är att ensam inte är stark.