När jag skrev mitt förra inlägg var jag på väg till Oslo för att jobba. Det var första gången jag lämnade min lilla familj som består av frun Johanna, två Devon Rex-katter och den då 3,5 veckor gamla dottern Iris.
Jag hade laddat inför denna resa som på något sätt markerade starten på den nya "vardagen" och implementeringen av "the grand plan" (som jag också redogjorde för i förra inlägget)!
De sex dagarna gick fort och snart var jag hemma igen. Var det såhär lätt, tänkte jag!?
Var på väg att slänga mig över tangenterna och i triumf uttrycka hur bra allt var, men så var det som om jag hörde en röst i mitt huvud "Andreas, en gång är ingen gång"…
Återhållsamhet har aldrig varit en av mina starka sidor, men kanske skulle jag denna gång lyssna på den okända rösten? Kanske var det en röst som hörde till den nya Andreas, pappa-Andreas!?
I skrivande stund är jag på min 3:e jobbresa och när ni läser detta så har jag hunnit komma hem. Slutsatserna jag kan dra så här långt är att allt är som vanligt, men större och mer.
Den återkommande "pack-och-rese-ångesten" är större och starkare, men som vanligt så släpper den så fort man sitter i bilen eller bussen. Då är det åter igen fokus på att få ihop arbetsperioden.
Hemlängtan kommer lite fortare och är lite kraftigare, men hinner inte bygga upp sig ordentligt före jag är hemma. Att åka på tre-veckors jobbresor kommer inte på frågan!
Avtalet med frun är att dagligen skicka bilder via nätet (använder WhatsApp). Bilderna är det första jag tittar på när jag vaknar och det sista innan jag somnar, det är som balsam för själen. Det blir självklart några samtal hem också, antingen på Skype eller på telefonen. "Hur mår hon", "har hon sovit bra", "hur är det med magen", "har hon skrattat idag" är frågor som avhandlas.
Apropå att skratta eller le så fick jag, natten innan jag skulle åka, ett riktigt leende. Johanna väckte mig mitt i natten för att visa hur söt Iris är när hon vaknar mitt i natten för att äta.
Hon börjar med att vara nöjd och samtidigt se lite förvirrad ut. Hon ser ut att tänka "var är jag" och "varför är jag vaken nu". Efter en liten stund börjar hon smacka med den lilla munnen och kommer snart där efter på att det var mat hon ville ha, något hon genast ger uttryck för!
Mitt i natten som sagt och jag och Johanna avbröt Iris funderingar med att prata och gulla med henne. Hon tittade förvånat på oss och hade hon pratat så hade hon säkert sagt "är ni också här, så kul" och så kom det vackraste leendet jag någonsin har sett. Det varade bara i några sekunder, men himlen öppnade sig och änglakörer sjöng och spelade på sina harpor!
Hon återgick sedan till sin rutin med att först smacka och där efter skrika. Det sista behövde hon inte göra länge då "maten" vid det laget bara var en decimeter bort.
Som ni säkert förstår så är det inte bara avskedets sorg som är större och starkare, men på samma sätt så har också hemkomstens glädje fått helt nya proportioner, precis som den euforiska glädje man känner under sista arbetspasset.
Ser nu fram emot 10 dagar hemma med min familj.
Planen tycks fungera!
PS Vill tacka alla på Drottning Silvias Barnsjukhus som tog så väl hand om lilla Iris när hon allt för tidigt fick sin första feber. Föräldrarna kände sig trygga hela tiden!