Har varit ovanligt dålig på att skriva ett tag nu och det finns egentligen bara en anledning till det!
För några veckor sedan hade jag tänkt skriva och jag började till och med. Jag hade tänkt att ni skulle få veta att jag var tillbaka i Lofoten. Hade tänkt beskriva fjäll som badade i sol, blåa hav och vita stränder. Kanske hade blivit lite om akutsjukvård på små orter, men säkert återkommit till fjällen, vyerna och min höjdskräck som jag har utmanat mer än vanligt, något jag är väldigt stolt över!
Men efter en vecka i Lofoten så hände det något i Norge som fick mitt skrivande att gå i baklås. Något som var så stort och fruktansvärt att en blogg, som i mångt och mycket handlar om Norge, inte kunde låta bli att nämna. Att nämna utan att tycka är är kanske inte heller så meningsfullt? Så hur tycker man något förnuftigt om något så fruktansvärt som det som hände i Oslo och på Utöya den 22/7 2011
Jag var i Norge, såg fackeltågen och reaktionerna, hörde talen, vad människor sade till varandra och jag blev berörd. Detta har jag grubblat över i flera veckor?
Jag är en av dem som anser att Breivik inte är en ensam galning. Han kanske var ensam i sin gärning, men knappast i sin tolkning av sin omvärld. En världsbild som stöds av fler och fler, vilket har framkommit i ett antal nyheter den sista tiden "Extrem invandringskritik ökar i Norge", "Ökning av sajter med rasistiskt budskap".
En ökning och förändring som gör att "många judar och muslimer känner sig utsatta. Det gäller särskilt kvinnor med huvudduk och slöja, och ortodoxt klädda judar med skägg", vilket slås fast i en rapport från Forum för levande historia.
Vad skall vi då göra åt denna negativa utveckling i vårt samhälle, hur skall vi uppnå ett samhälle där respekt för alla människor är en självklarhet och hur skall vi reagera på det fruktansvärda som inträffade för drygt en månad sedan!?
Norges stadsminister har sagt det 1000 gånger och om någon har missat det så upprepar jag "Mer Demokrati, Mer Öppenhet och Mer Debatt" och i de, numera bevingade orden, anser jag att de två sista är förutsättningar för det första.
Det är också i vår öppenhet och debatt vi fram tills nu misslyckats enligt mig. I en levande demokrati krävs det att vi utbyter åsikter, debatterar och tillåts vara oense. Det är i debatten vi utvecklas och får pröva våra åsikters hållbarhet. I Sverige har dock politisk diskussion på det nationella planet ersatts med slogans framtagna av reklambyråer, i landstings och kommunal av budgetbalansering och på medborgarnivå av tystnad!
I ett sådant debattklimat har alltid främmlingsfientliga och populistiska krafter bollen. Med sin förenklade och polariserade världsbild styr de våra ordval och frågeställningar. Uppenbara lögner upprepas gång på gång, utan att bemötas, tills det att till och med du och jag frågar oss, kanske ligger det något i det…
Det är nu dags att göra som Stoltenberg säger och ta tillbaka bollen. Vi måste prata, vara oense och skapa debatt. Ingen skall få säga "vi säger bara vad alla tänker", för det vi tänker skall vi säga själva. Vi måste prata om de "självklarheter" som skrevs ner på papper 1948. De självklarheter som som jag upplever har glömts bort.
Är det intressant att tex diskutera "en moské i Göteborg"? Är det intressant att diskutera huruvida judar skall få ha långa polisonger, muslimer skall få ha slöja eller invandrare från Somalia?
Nej, menar jag.
Diskutera istället FN:s Allmänna Förklaring Om De Mänskliga Rättigheterna artikel 14 och 18. Om man inte anser att dessa artiklar skall strykas så får de andra frågorna ett självklart svar. Man har på detta sätt tagit tillbaka initiativet och pratat om det som är viktigt, några av hörnstenarna i vår post-1945-civilisation. Hörnstenar som det är hög tid att vi försvarar genom just "Mer Demokrati, Mer Öppenhet och Mer Debatt"!
Varför skriver jag då allt detta i min Dagens Sjuksköterksa blogg som fram för allt skall handla om sjukvård?
Jo, sjukvården är en del av samhället och en ökad rasism i samhället speglas så klart även hos oss. Det är också sedan länge känt att människor som avviker för mycket från normen får sämre vård vilket har slagits fast av Socialstyrelsen och inte minst i forskning världen över.
Dessa ting är oerhört allvarliga, inte minst för att vi i vården måste förhålla oss till Hälso och Sjukvårdslagen, en lag som inte bara tar bort allt utrymme för diskriminering, men också kräver att vi i möjligaste mån ger en individanpassad vård.
Precis som längre upp i inlägget, menar jag att det är dags att plocka fram dammiga gamla dokument och göra dem levande genom samtal och diskussion. Allt för länge har sjukvården präglats av besparingar och ekonomin har konstant satts i främsta rummet, men nu är det dags för arbetsgivaren att ta sitt ansvar.
Vi är inga humanistiska, altruistiska robotar. Repetition är viktig för att kunna rädda liv brukar det heta. Kräv humanistisk diskussion kring våra grundvärderingar och lagar på betald arbetstid, minst lika ofta som HLR-utbildning.
Så lämna nu datorn ta en kopp kaffe med din vän och arbetskollega. Våga diskutera, våga utväxla åsikter, våga vara oense för en levande demokrati, för en bättre sjukvård!
PS Det går bra att inte hålla med i kommentarsfältet, men jag hoppas då så klart att någon annan gör det! DS